Förra året skrev jag Om att våga och att göra sig av med gamla hjärnspöken Där beskriver jag lite om hur min hjärna säger stopp även när jag kommer till enkla hinder i skogen. Visst har jag gjort några små framsteg sedan förra året, jag vågade cykla över en liten rasad stenmur i skogen några gånger och i Änggårdsbergen vågar jag cykla över vissa stockar som ligger över stigen ibland. Det vågade jag inte förra året men det är bara ett par väldigt små framsteg för mig.
Jag har många fler ställen där min hjärna säger stopp och där jag alltid stiger av cykeln och traskar förbi. Maria Öhlund skrev härom veckan och gav bra tips för hur man kan öva på tekniska partier. De tipsen fungerar hur bra som helst så länge man inte har en hjärna som säger tvärnej. Kanske är det så att folks hjärnor fungerar olika. Några har inga spärrar och vågar allt oavsett om det är farligt på riktigt eller inte, många tar det lite lagom försiktigt först och tänjer på sina gränser efterhand som de blir duktigare och säkrare. Sen finns det sådana som jag där hjärnan ofta säger tvärstopp oavsett om något är nästan helt ofarligt och att jag rent teoretiskt vet att jag enkelt kan klara av det.
Har man en hjärna som säger tvärstopp på det viset så fungerar sällan alla kloka tips om hur man ska göra när någon teknisk svårighet dyker upp framför cykeln i skogen. Jag kan gå och titta på stället där det tar stopp en lång stund och jag vet exakt hur jag ska göra men hjärnan säger ändå stopp. Jag kan gå på en kurs och under en dag eller två våga mycket mer men väl hemma igen och ute på egna turer så faller hjärnan lika snabbt tillbaks i sitt gamla stoppläge. Jag har en son som har massor av tålamod med att visa cykla före och peppa. Inte heller det gör någon stor skillnad även om jag är tacksam för all pepp.
Varför säger hjärnan tvärstopp på det där viset då? Det är ju lite som en hopphäst som tvärstannar framför ett hinder som den ska klara av. Jag tror inte att det är för att jag är så rädd för att trilla och slå mig. Det gör man ibland när man cyklar i skogen och oftast blir det inte mycket värre än något skrapsår och rejäla blåmärken. Jag är inte heller det minsta orolig för att göra bort mig inför andra eller mig själv. I veckan ställde jag mig t.ex. för första gången i mitt liv på ett par slalomskidor och gjorde skidbackarna i Isaberg lite osäkrare tillsammans med ett gäng ungdomar som också var nybörjare.
Jag har ingen lösning på hur jag ska kunna programmera om min hjärna så att den säger nej när något faktiskt är farligt och inte hela tiden. Fungerar du på samma sätt? Har du lyckats förändra ditt tänkande? Hur gjorde du i så fall? Har du någon idé om hur jag skulle kunna förändra mitt ”mindset”? Ett av mina mål med cyklingen är att på sikt lyckas förändra detta.
