Bilden på Jenny Rissveds ovan är med här för att visa hur viktiga åskådarna är när det är tävling i cykling. I en sport så handlar det om de som utövar sporten och de som tittar på. Ska en sport vara kul att hålla på med så är det viktigt att de som håller på med sporten är trevliga mot varandra. Även när det är tävling och alla vill vinna så kan man försöka göra det på ett schyst sätt. Som publik och påhejande förälder så är detta minst lika viktigt.
Jag tror att vi har hållit på med cyklingen i klubben i ungefär sex år nu. Själv har jag cyklat lite mer aktivt de senaste tre-fyra åren. Fram till i år har jag aldrig råkat på att cyklingen och alla människor i och runt om cyklingen varit annat än trevliga.
Visst har man läst och hört om dåligt uppförande inom andra sporter. Med föräldrar som inte kan uppföra sig vid sidan av planerna och föräldrar och spelare som både verbalt men ibland även fysiskt går på både motståndarlag och domare.
Själv cyklar jag ju mest med andra föräldrar i klubben, eller med familjen. Det närmaste en tävling jag kommer är när jag deltar i något motionslopp. I motionsloppen brukar det ibland stå lite folk längs stigen och de hejar snällt på mig även om jag kommer en bra stund efter täten, så gulligt och peppande. I föräldragruppen ligger jag ofta sist i gruppen speciellt när andningen inte hänger med, men aldrig att någon suckar utan alla väntar snällt på backkrönen.
Sonen trivs hur bra som helst i klubben och han har många av sina bästa kompisar där. Klubbklimatet är gott både bland barn och ungdomar och oss föräldrar och ledare. Min upplevelse är att vi försöker hjälpa varandra och att vi alltid peppar och hejar på alla barn. När vi är ute på tävlingar så försöker vi köra på i samma stil. Vi hänger som en stor familj på tävlingsarenorna och vi är ute längs tävlingsbanorna och hejar på både klubbens och andra klubbars ungdomar. Även om man främst kan namnen på på ungdomarna i den egna klubben så kan man lätt heja på och applådera någon från en annan klubb, speciellt om det går lite tungt för någon en tävling.
I år har sonen börjat att tävla i enduro också. Där är det lite skillnad mot xc-tävlingarna. I enduron har sonen flera gånger varit ensam i i sin klass från vår klubb. Både sonen och jag har därför umgåtts mer med ungdomar och föräldrar från andra delar av Sverige. När Erik fick punka mitt under en tävling var det en snäll pappa från Sölvesborg som hjälpte honom när jag inte fanns i närheten. Enduron har den skillnaden att man kan hänga med vem som helst under transportsträckorna och sen öser man på i eget tempo under tävlingssträckorna.
När jag hejar på som förälder försöker jag att alltid vara peppande och hoppas att jag verkligen är det. Jag brukar fråga Erik med jämna mellanrum om jag hejar på och peppar på rätt sätt. Då kan han tipsa mig om hur jag peppar på bästa sätt.
Skulle inte det här handla om behovet av ”fair-play”-regler? Om allt är så här trevligt och trivsamt under träning och tävling så kan det ju knappt behövas? Som i alla sporter så är det nog så att de allra flesta är supertrevliga både som utövare och som publik. Men under året har vi också för första gången under våra år inom cyklingen stött på lite andra tendenser. Jag ska försöka att ge några exempel. På en tävling under året så vill någon köra om sonen. I stället för att ropa ”kommer höger/vänster” så får sonen höra ”flytta på dig din j-a höna”. När maken står och hejar på längs SM-banan i Östersund så skriker pappan bredvid honom att ”det här duger inte….” som inte kändes speciellt peppande mot en ungdom. På en annan tävling när en cyklist hade spurtat om en medtävlande så råkade han ut för rejäla verbala påhopp i målområdet från föräldern till den han spurtat om.
Behöver vi regler eller är detta några enstaka undantag? Har vi redan regler mot dåligt beteende inom cyklingen? Jag vet faktiskt inte om det finns något sådant i Sverige? Jag har aldrig sett några men jag såg tidigare i höstas att Norge infört ”fair-play”-regler. Kolla gärna på de norska reglerna ovan och berätta hur du tänker!
